Enligt Troed Troedssons gästspel på Hammer och Hanborgs tillställning Kommunikatören (Malmö den åttonde april 2011, se även inlägg strategiernas död) är framtidens stora vinnare komplexisisterna. Efter en epok av generalister som fått de bäst betalda jobben och specialister som spelat andra fiol är det nu komplexisisternas tur att få glänsa. Komplexisisterna; de som kan se samband och koppla ihop olika discipliner är enligt Troed morgondagens stjärnor. En komplexist vill förstå hur allting hänger ihop och letar efter minsta gemensamma nämnare. En komplexist identifierar sig med sin värdegrund.

Det känns fantastiskt glädjande att kunna konstatera EFL är i ett med sin tid. Jag vågar påstå att EFL är en föregångare för komplexisister. EFL är en förebild gällande kunskap om att kunna se samband och handskas med frågeställningar beroende av sitt sammanhang.

Vi som arbetar med försäljningen på EFL brottas ofta med att potentiella kursdeltagare jämför våra utbildningar med renodlade (smala?) kurser i exempelvis projektledning eller ledarskap. Vi har inte sådana utbildningar. Istället har vi utbildningar i exempelvis ledarskap som innefattar både projektledning, strategi och ledarskap dessutom kopplat till affärsstyrning eller marknadsföring. Just för att vi tror att sambanden är den avgörande faktorn för att framgångsrikt kunna driva affärer och faktiskt generera affärsnytta. Vi menar också att det inte det inte lämpar sig att särskilja på ledarskap och management i utbildningar för chefer – eftersom du som framgångsrik ledare behöver behärska dem båda.

Vi får också ofta frågan om vad vi har för utbildningar inom strategi. Vi svarar att alla våra utbildningar innefattar strategi – om än i olika utsträckning. Tyvärr uppfattas det oftast inte som ett tillfredsställande svar – eftersom det skulle innebära att vi inte är ”specialister” på strategi. Men vad är strategin värd om den inte behandlas i sitt sammanhang?

Något nytt påfund från vår sida med dessa ”komplexa” utbildningar? Nej, inte alls. EFL har funnits i över 40 år och vårt resonemang kring att ge en verktygslåda istället för verktyg och att sätta saker i sitt sammanhang har alltid funnits där. Vår bästa tid är nu!

/Helena

 

 

Jag har precis landat framför datorn efter Hammer&Hanborgs arrangemang Kommunikatören (#Komm2011) där Troed Troedsson, framtidsanalytiker på Paradigmmäklarna, presenterat sin analys av den undersökning som H&H gjort bland oss kommunikatörer i landet. Troed presenterar en rätt nattsvart bild. En summering skulle låta sig göras i en mening: vi tänker fel, jobbar fel och i framtiden finns det ingen plats för oss.

Och han har helt rätt! I korthet menar Troed att vi har gått från att vara ett samhälle där basen är att ingen vet någonting. Om du då lär dig någonting så får du ett övertag. Det innebär också att flödet går från den som vet mer till dem som inget vet. Men idag ser bilden annorlunda ut: Idag vet alla. Och då kan du inte längre försöka få ett övertag genom att veta mer. Och visst är det sant – framförallt för oss kommunikatörer! För vem kan inte skriva, blogga, beskära bilder, sätta upp webbsidor och skicka ut proffsiga inbjudningar idag? Teknik är inte längre något hinder. Synsätt är inte heller längre något hinder. Du framstår inte som vare sig förmäten eller oprofessionell om du ägnar dig åt marknadsföring oavsett vilket jobb du har idag. I framtiden kommer detta arbete att vara en naturlig del av allas arbete och kommunikatören blir överflödig, menar Troed.

Det som verkligen fastnade hos mig var Troeds resonemang kring sociala medier och varför företag hanterar detta fel. Det är ingen slump att social medier kallas för just sociala. Kriterier för att något skall klassas som socialt är

•  Avsaknad av hierarki
• Avsaknad av agenda
• Avsaknad av strategi

Så varför pratar då proffsen om att ha en strategi för sociala medier? I såfall har vi ju förutbestämt vilket utfall vi vill ha. En strategi har vi om vi vill uppnå ett specifikt mål. Poängen med sociala medier är ju ett utbyte som i de bästa av världar leder det till crowdsourcing (och open innovation vill jag tillägga).

Och det är här någonstans som polletten trillar ner hos mig. Jag har hela tiden tyckt att en prova-och-se, experimentell go-with-the-flow attityd har känts bäst avseende sociala medier för företagets räkning. Men med handen på hjärtat kan jag säga att jag ogärna diskuterat hur jag tänkt och (alltså inte) planerat med kollegor och forskare. För precis som vår värld gärna får oss till att överarbeta uppgifter (se överprofessionalismens död) tenderar vi av samma skäl att omvandla allt till Rocket Science. Vi vill gärna framhäva hur smarta och professionella vi är och arbetet ska utföras grundligt och noggrant. Strukturen för ett projekt eller uppgift följer nästintill en uppsats eller avhandlings upplägg med problemformulering, metod, teori, analys och slutsats.

Det krävs rätt mycket mod att ”bara göra” i en sådan miljö. Och konsekvensen av ett sådant handlade innebär att du personligen tar en mycket stor risk. För om utfallet inte anses vara bra – hur motiverar du då ditt agerande? Om utfallet däremot inte är bra, men du kan visa på en noggrann plan som följts slaviskt är däremot allt förlåtet, men det ämnet sparar vi till en annan dag.

Så för första gången vågar jag säga högt: Jag har faktiskt inte har någon plan för EFLs närvaro i sociala medier. Är vi bra? Ingen aning! Kan vi bli bättre? Alltid!

/Helena

Facebook.com/efl.se

Twitter.com/helenanord

Jag arbetar i en miljö som är ett skolexempel på vad som genererar överprofessionalism. Vår organisation står med ena benet i akademin, medan vi som arbetar här har våra tjänster just för att vi inte har valt att göra karriär inom akademin. Tanken är ju att vi ska tillföra ett näringslivstänk och ibland tolka forskningen och framförallt hitta win-win situationer genom att förena forskare och företag. Och även om vi som arbetar här har universitetsexamina, så står ju dessa sig slätt i jämförelse med forskarnas akademiska meriter. Detta leder till en vilja och en strävan över att göra allt rätt, riktigt och så fantastiskt bra som bara möjligt. Betyder det att allt vi gör och allt som produceras här är över snittet? Absolut inte! Ibland kanske resultatet snarare blir det motsatta. För vad är det som säger att något blir bättre av det där sista putsandet? Likt en tonåring som inte vågar ringa den snygga tjejen/killen innan dagslånga samtal med kompisen, där samtalet till slut ändå börjar med ett trevande ”hej”, kanske förlusten i tid är av större betydelse för en lyckad affär än en alltför välsvarvad inledningsreplik.

Länge har jag trott att detta var något som mina kollegor brottades med, men att jag då jag varit så medveten om fenomenet lyckats undslippa. I förra veckan deltog jag i Trendrapport 2011 med Göran Adlén – tolv timmar fyllda med föreläsningar och workshops kring trender och mycket diskussion kring exempelvis vart marknadsföringen är på väg. Lyrisk och fylld med tankar och idéer som man ju oftast är efter en givande utbildning såg jag framför mig dessa otaliga blogginlägg och idéer som mina nya kunskaper skulle omsättas i.

Och så slog den till. Överprofessionalismen. Inga av mina slutsatser eller de otaliga exempel som styrker eller dementerar trendspanarens teser kändes tillräckligt bra. Jag hade till och med slumpmässigt blivit utvald och fått sitta med i en paneldiskussion som leddes av tv-profilen Linda Nyberg där vi inför gruppen fick diskutera vår syn på ett antal trender. Inte något man gör varje dag direkt och detta allena borde ju kunna bli en bra story. Till saken hör att jag tyckte det var jättekul att sitta med i paneldiskussionen. Lite synd att vi inte längre pratade marknadsföring som jag ändå kan lite om kände jag först, men upptäckte sedan att det gick rätt bra att vrida och vända på andra typer av trender också. Eller var det kanske just därför? Att vi alla blir bättre på att tänka logiskt och se saker och ting för vad de är när vi inte tror oss vara experter på området? Det klassiska utifrån-perspektivet. Och inte minst att våga använda sig av de slutsatser man som ”lekman” på området kommer fram till!

 

Foto: www.hogberga.se

Och då kommer vi till pudelns kärna. Med sociala medier och andra exempel på snabba verktyg finns det inget utrymme för överprofessionalism längre. Timing är många gånger mer avgörande för framgång än innehållet! Och kanske är det därför man prata om reklambyråernas död. Den klassiska modellen för en ny kampanj är baserad på flera veckors arbete, medan scenen idag förändras inom timmar eller i bästa fall dagar. Och PR-byråernas (som i min mening borde kallas kommunikationsbyråer, det var länge sedan de började bredda sin verksamhet) växer för att de oftast hjälper kunderna med ett strategiskt tänk och ramar som går att applicera om och om igen på olika situationer.

Givetvis ser vi och kommer att se fler exempel på när det går för snabbt. När saker upplevs som hafsiga och ogenomtänkta. Det krävs alltid en viss mån av trial-and-error innan vi hittar den gyllene medelvägen.

De flesta forskningsprojekt varar i åtminstone två år. Undrar just hur marknadsföringsforskarna ska lösa det…

/Helena

Julledighet ger tid för reflektion - på gott och ont.

Liggande i soffan med en god bok, har jag samtidigt kunnat observera och reflektera över min dotter Paulas framfart som egenutnämnd chef för vårt hushåll. I Paulas världsbild basar hon över sina föräldrar och en yngre syster på 13 år. Själv är hon snart 15 och är helt på det klara med hur saker bör göras och är inte sen med att berätta det för alla som vill och inte vill höra. Tillströmningen till den sistnämnda gruppen är påtaglig.

Intressant är att Paula, med sina diktatoriska fasoner, påvisar flertalet av de egenskaper som ofta beskriver en framgångsrik ledare. Visserligen är hon inte en fullfjädrad kommunikatör men hon är tydlig! Hon är socialt begåvad, har en stark självkänsla, är målmedveten och ställer höga krav på sig själv och sin omgivning. Dessutom är hon modig med en obefintlig rädsla för konflikter. ”Jag vill ha makt” sa hon intuitivt redan som sexåring. ”Utan makt kan jag inte påverka” sa hon senast igår.

Som förälder ställer jag mig den relevanta frågan – kommer Paula att med lite ytterligare livserfarenhet, några uns ödmjukhet och en något bättre förmåga till att lyssna utvecklas till en god chef och ledare - eller kommer hon, om jag inte agerar kraftfullare nu, att förkroppsliga maktutövning när den är som sämst?

Tänk om hon bara är en helt vanlig tonåring som ”sticker upp” och jag en helt vanlig förälder som ”trycker ner” – då blir hon snart som de allra flesta; desillusionerad och trött – ”det gick ju ändå inte att förändra, varför bry sig?” Ledarskap är som vi vet – svårt – även i juletider.

/Pia

 

 

Ett exempel från EFL.

 

Idag finns det massor av exempel på hur man skapar och utvecklar tillsammans, att med gemensamma krafter utveckla och berika till exempel en Wiki på nätet. Fler och fler företag är flitiga användare av crowd sourcing där externa relationer (kunder, leverantörer m fl) recenserar, kommenterar och delar bilder. Ett sätt att skapa delatighet helt enkelt. Och ett sätt att låta fler bli delaktiga i utvecklingen - Open Innovation.

Hur kan detta koncept appliceras på utbildningar och vilka är utmaningarna?

 

EFL jobbar aktivt med Open Innovation vad gäller utveckling av ledarskapsprogram som bygger på crowd sourcing som koncept. Det innebär att det finns ett nätverk av så kallade knowledge workers, som aktivt bidrar och utvecklar ett program tillsammans.

 

Ett konkret exempel på Open Innovation på EFL, är det samarbete som vi har med Rikspolisstyrelsen sedan 2007. Polisen arbetar väldigt aktivt och strategiskt med sin nationella ledarutveckling, det finns program för både befintliga och blivande chefer på tre nivåer. År 2007 blev vi på EFL tilfrågade att utveckla och genomföra ledarprogram för befintliga mellanchefer. Det speciella med just det här programmet var att vi var tre lärosäten som var leverantörer till programmet (Lund, Umeå och Uppsala). Vi hade samma upphandlingsunderlag från Polisen, men hur själva slutprodukten skulle se ut var upp till varje lärosäte. Detta resulterade i tre lite olika programupplägg; vi undervisar på olika sätt, vi utnyttjar våra olika styrkor och vår pedagogik skiljer sig också åt. Men i slutänden  tillgodogör sig deltagarna ett likvärdigt innehåll och samma mått av kunskap.

Open Innovation är den arbetsmetod vi använder för programutveckling, vi utvecklar tillsammans med de andra universiteten och Polisen och våra gemensamma möten fungerar som en tankesmedja där vi lär av varandra. Vi leverantörer får lov att bibehålla friheten i våra respektive programupplägg för att nyttja våra styrkor maximalt. Ett visst mått av "artistisk" frihet helt enkelt!

Inte minst viktigt - detta är en ständig pågående utvecklingsprocess och vi lär oss nytt och förändrar även under resans gång.

Fördelar och utmaningar 

Fördelarna för dig som kund

• Du delar ansvaret på flera leverantörer och det gör att din organisation får influenser utifrån flera olika håll. Du kan på så vis plocka russin från flera kakor och reducerar ett beroendeskap som det kan innebära att bara jobba med en leverantör.
• Du erbjuder ett unikt kunskaps- och erfarenhetsutbyte, som är väldigt utvecklande för alla inblandade leverantörer och för din egen organisation inte minst.

 

Fördelar för alla parter

• Flexibilitet, lyhördhet och förmåga till förändring är egenskaper som är viktiga i Open Innovation. Som konkret exempel gjorde vi om hela programmetupplägget mitt under pågående program för att vi märkte att det vore bättre för deltagarna och deras slutresultat.

Utmaningar med Open Innovation

• Det kan ta tid att våga visa tillit och skapa en atmosfär av total öppenhet. Att dela  med sig av framsteg men också av misslyckanden med både kunder och konkurrenter i gruppen kräver ett visst mod. Men lärdomen är att det är roligt att ge och bidra -då får man väldigt mycket tillbaka. En mix av nyttig konkurrens och gott samarbete!

Jag tror att vi kommer att få se mer och mer av Open Innovation inom Executive Education framöver. På EFL är vår erfarenheter att det är ett utmanande, utvecklande och berikande sätt att bedriva programutveckling!

Vad tror du om Open Innovation? Har du någon erfarenhet från din organisation där ni jobbat med Open Innovation?

/Anna