Enligt Troed Troedssons gästspel på Hammer och Hanborgs tillställning Kommunikatören (Malmö den åttonde april 2011, se även inlägg strategiernas död) är framtidens stora vinnare komplexisisterna. Efter en epok av generalister som fått de bäst betalda jobben och specialister som spelat andra fiol är det nu komplexisisternas tur att få glänsa. Komplexisisterna; de som kan se samband och koppla ihop olika discipliner är enligt Troed morgondagens stjärnor. En komplexist vill förstå hur allting hänger ihop och letar efter minsta gemensamma nämnare. En komplexist identifierar sig med sin värdegrund.

Det känns fantastiskt glädjande att kunna konstatera EFL är i ett med sin tid. Jag vågar påstå att EFL är en föregångare för komplexisister. EFL är en förebild gällande kunskap om att kunna se samband och handskas med frågeställningar beroende av sitt sammanhang.

Vi som arbetar med försäljningen på EFL brottas ofta med att potentiella kursdeltagare jämför våra utbildningar med renodlade (smala?) kurser i exempelvis projektledning eller ledarskap. Vi har inte sådana utbildningar. Istället har vi utbildningar i exempelvis ledarskap som innefattar både projektledning, strategi och ledarskap dessutom kopplat till affärsstyrning eller marknadsföring. Just för att vi tror att sambanden är den avgörande faktorn för att framgångsrikt kunna driva affärer och faktiskt generera affärsnytta. Vi menar också att det inte det inte lämpar sig att särskilja på ledarskap och management i utbildningar för chefer – eftersom du som framgångsrik ledare behöver behärska dem båda.

Vi får också ofta frågan om vad vi har för utbildningar inom strategi. Vi svarar att alla våra utbildningar innefattar strategi – om än i olika utsträckning. Tyvärr uppfattas det oftast inte som ett tillfredsställande svar – eftersom det skulle innebära att vi inte är ”specialister” på strategi. Men vad är strategin värd om den inte behandlas i sitt sammanhang?

Något nytt påfund från vår sida med dessa ”komplexa” utbildningar? Nej, inte alls. EFL har funnits i över 40 år och vårt resonemang kring att ge en verktygslåda istället för verktyg och att sätta saker i sitt sammanhang har alltid funnits där. Vår bästa tid är nu!

/Helena

 

 

Jag har precis landat framför datorn efter Hammer&Hanborgs arrangemang Kommunikatören (#Komm2011) där Troed Troedsson, framtidsanalytiker på Paradigmmäklarna, presenterat sin analys av den undersökning som H&H gjort bland oss kommunikatörer i landet. Troed presenterar en rätt nattsvart bild. En summering skulle låta sig göras i en mening: vi tänker fel, jobbar fel och i framtiden finns det ingen plats för oss.

Och han har helt rätt! I korthet menar Troed att vi har gått från att vara ett samhälle där basen är att ingen vet någonting. Om du då lär dig någonting så får du ett övertag. Det innebär också att flödet går från den som vet mer till dem som inget vet. Men idag ser bilden annorlunda ut: Idag vet alla. Och då kan du inte längre försöka få ett övertag genom att veta mer. Och visst är det sant – framförallt för oss kommunikatörer! För vem kan inte skriva, blogga, beskära bilder, sätta upp webbsidor och skicka ut proffsiga inbjudningar idag? Teknik är inte längre något hinder. Synsätt är inte heller längre något hinder. Du framstår inte som vare sig förmäten eller oprofessionell om du ägnar dig åt marknadsföring oavsett vilket jobb du har idag. I framtiden kommer detta arbete att vara en naturlig del av allas arbete och kommunikatören blir överflödig, menar Troed.

Det som verkligen fastnade hos mig var Troeds resonemang kring sociala medier och varför företag hanterar detta fel. Det är ingen slump att social medier kallas för just sociala. Kriterier för att något skall klassas som socialt är

•  Avsaknad av hierarki
• Avsaknad av agenda
• Avsaknad av strategi

Så varför pratar då proffsen om att ha en strategi för sociala medier? I såfall har vi ju förutbestämt vilket utfall vi vill ha. En strategi har vi om vi vill uppnå ett specifikt mål. Poängen med sociala medier är ju ett utbyte som i de bästa av världar leder det till crowdsourcing (och open innovation vill jag tillägga).

Och det är här någonstans som polletten trillar ner hos mig. Jag har hela tiden tyckt att en prova-och-se, experimentell go-with-the-flow attityd har känts bäst avseende sociala medier för företagets räkning. Men med handen på hjärtat kan jag säga att jag ogärna diskuterat hur jag tänkt och (alltså inte) planerat med kollegor och forskare. För precis som vår värld gärna får oss till att överarbeta uppgifter (se överprofessionalismens död) tenderar vi av samma skäl att omvandla allt till Rocket Science. Vi vill gärna framhäva hur smarta och professionella vi är och arbetet ska utföras grundligt och noggrant. Strukturen för ett projekt eller uppgift följer nästintill en uppsats eller avhandlings upplägg med problemformulering, metod, teori, analys och slutsats.

Det krävs rätt mycket mod att ”bara göra” i en sådan miljö. Och konsekvensen av ett sådant handlade innebär att du personligen tar en mycket stor risk. För om utfallet inte anses vara bra – hur motiverar du då ditt agerande? Om utfallet däremot inte är bra, men du kan visa på en noggrann plan som följts slaviskt är däremot allt förlåtet, men det ämnet sparar vi till en annan dag.

Så för första gången vågar jag säga högt: Jag har faktiskt inte har någon plan för EFLs närvaro i sociala medier. Är vi bra? Ingen aning! Kan vi bli bättre? Alltid!

/Helena

Facebook.com/efl.se

Twitter.com/helenanord

Jag arbetar i en miljö som är ett skolexempel på vad som genererar överprofessionalism. Vår organisation står med ena benet i akademin, medan vi som arbetar här har våra tjänster just för att vi inte har valt att göra karriär inom akademin. Tanken är ju att vi ska tillföra ett näringslivstänk och ibland tolka forskningen och framförallt hitta win-win situationer genom att förena forskare och företag. Och även om vi som arbetar här har universitetsexamina, så står ju dessa sig slätt i jämförelse med forskarnas akademiska meriter. Detta leder till en vilja och en strävan över att göra allt rätt, riktigt och så fantastiskt bra som bara möjligt. Betyder det att allt vi gör och allt som produceras här är över snittet? Absolut inte! Ibland kanske resultatet snarare blir det motsatta. För vad är det som säger att något blir bättre av det där sista putsandet? Likt en tonåring som inte vågar ringa den snygga tjejen/killen innan dagslånga samtal med kompisen, där samtalet till slut ändå börjar med ett trevande ”hej”, kanske förlusten i tid är av större betydelse för en lyckad affär än en alltför välsvarvad inledningsreplik.

Länge har jag trott att detta var något som mina kollegor brottades med, men att jag då jag varit så medveten om fenomenet lyckats undslippa. I förra veckan deltog jag i Trendrapport 2011 med Göran Adlén – tolv timmar fyllda med föreläsningar och workshops kring trender och mycket diskussion kring exempelvis vart marknadsföringen är på väg. Lyrisk och fylld med tankar och idéer som man ju oftast är efter en givande utbildning såg jag framför mig dessa otaliga blogginlägg och idéer som mina nya kunskaper skulle omsättas i.

Och så slog den till. Överprofessionalismen. Inga av mina slutsatser eller de otaliga exempel som styrker eller dementerar trendspanarens teser kändes tillräckligt bra. Jag hade till och med slumpmässigt blivit utvald och fått sitta med i en paneldiskussion som leddes av tv-profilen Linda Nyberg där vi inför gruppen fick diskutera vår syn på ett antal trender. Inte något man gör varje dag direkt och detta allena borde ju kunna bli en bra story. Till saken hör att jag tyckte det var jättekul att sitta med i paneldiskussionen. Lite synd att vi inte längre pratade marknadsföring som jag ändå kan lite om kände jag först, men upptäckte sedan att det gick rätt bra att vrida och vända på andra typer av trender också. Eller var det kanske just därför? Att vi alla blir bättre på att tänka logiskt och se saker och ting för vad de är när vi inte tror oss vara experter på området? Det klassiska utifrån-perspektivet. Och inte minst att våga använda sig av de slutsatser man som ”lekman” på området kommer fram till!

 

Foto: www.hogberga.se

Och då kommer vi till pudelns kärna. Med sociala medier och andra exempel på snabba verktyg finns det inget utrymme för överprofessionalism längre. Timing är många gånger mer avgörande för framgång än innehållet! Och kanske är det därför man prata om reklambyråernas död. Den klassiska modellen för en ny kampanj är baserad på flera veckors arbete, medan scenen idag förändras inom timmar eller i bästa fall dagar. Och PR-byråernas (som i min mening borde kallas kommunikationsbyråer, det var länge sedan de började bredda sin verksamhet) växer för att de oftast hjälper kunderna med ett strategiskt tänk och ramar som går att applicera om och om igen på olika situationer.

Givetvis ser vi och kommer att se fler exempel på när det går för snabbt. När saker upplevs som hafsiga och ogenomtänkta. Det krävs alltid en viss mån av trial-and-error innan vi hittar den gyllene medelvägen.

De flesta forskningsprojekt varar i åtminstone två år. Undrar just hur marknadsföringsforskarna ska lösa det…

/Helena

Jag fick ett intressant e-postmeddelande för ett tag sedan:

"Jag har kollat runt och läst om era utbildningar. Du jobbar med marknadsföring och detta är vad som intresserar mig, därför kontaktar jag dig.
 
Först och främst vill jag veta vad en marknadsförare gör? Och även marknadskommunikatör…
 
…vad har man för arbetsplats? Vad gör man?
Förstår innebörden av marknadsföringen men jag vill gärna ha en liten "bild" av hur en dag kan se ut! Är det endast data-arbete? För jag vill ha ett varierande jobb, vad tycker du om ditt arbete?” 

Det är nyttigt att ibland gå tillbaka till pudelns kärna. Ett ypperligt sätt är givetvis att gå en utbildning ;-). Det kan också vara nyttigt att formulera vad ens jobb faktiskt är och går ut på. Jag tänkte därför att jag skulle ge mig på ett försök att besvara frågan (frågorna):

Marknadsföring är ett väldigt brett begrepp – det handlar både om försäljning och kommunikation, så jag håller mig till mitt område; marknadskommunikation.

Och det är vad det låter som – kommunikation med marknaden, det vill säga kunderna.  

Vad innebär då det?

 

Jo, att göra aktiviteter som stödjer sälj. Alla sätt som vi tar till för att upplysa våra kunder eller potentiella kunder om våra produkter/tjänster och då framförallt hur de kan ha glädje av just våra produkter - varför hjälper vi dem och underlättar för dem? Vilket problem löser vi åt kunden eller vad ger vi dem för extra värde som gör att det blir värt för kunden att faktiskt betala för vår produkt/tjänst? Vi påminner också kunderna om oss och vår existens och vi försöker på olika sätt att skapa en bild och känsla kring vilka vi är och vad vi står för. Vi vill att kunden ska känna en gemenskap med oss.

Hur gör vi det? 

(Här är jag riktigt nällad av att ta till alla marknadens buzzwords. För visst känns det enklare att skriva storytelling, viral marketing, one-to-one marketing och DM etc,etc än att förklara det.)

På två sätt:

1. Det bästa är när vi kommunicerar med kunderna.

2. Det näst bästa är när vi informerar -och då gör vi det på de sätt som vi tror att vi kan nå våra kunder bäst på: genom nyhetsbrev, annonser, nätverksträffar, webbsidor, mässor, google. Vi försöker ta oss dit där kunderna är och då vi tror att de är mottagliga för vårt budskap.

Ett skrivbord och en dator. Fast skrivbordet skulle man kunna plocka bort...

Är det endast datorarbete?

Ja,fast nej! Det mesta av mitt jobb kan jag inte göra utan en dator. Och mestadels är jag på kontoret (om jag inte träffare leverantörer som exempel reklambyråer, deltar i mässor eller frukostseminarium, fotograferar/och eller intervjuar någon kund eller föreläsare till en artikel). Fast det jag gör med hjälp av datorn är otroligt varierat! Jag skriver texter, planerar kampanjer, fixar bilder, uppdaterar webbsidor/bloggar/FB-sidor, skickar ut pressmeddelande. Med andra ord ett mycket varierat jobb!

Bodil Jönsson skriver i sina böcker Tio tankar om tid och tio år senare om de olika rollerna man kan ha på ett företag:

• Idégivare
• Planerare
• Arbetare

Hon menar att det även kommit upp två nya roller, vilket skulle göra att listan ser ut såhär:

• Idégivare
• Stödfångare – det vill säga den som fångar upp idéerna och ser till att det blir något gjort av dem
• Planerare
• Synliggörare – hur vi synliggör och paketerar det vi gör (såsom varumärkesbyggande aktiviteter).
• Arbetare

Det fina med mitt jobb är att jag har alla dessa roller ibland. Och väldigt ofta är det någon av de nyare rollerna - synliggörare och stödfångare. Och ja – mitt jobb är helt fantastiskt.

/Helena

Jag satt och lyssnade på experter i kriskommunikation idag, föreläsningar under ett internat på Executive MBA. Flera kriser som t ex BP, stormen Gudrun och Bill Clintons  ”I did not sleep with that woman” avhandlades och diskuterades hur de hade kunnat göras bättre.

Hur ser då typiskt felaktig kommunikation ut? Det finns ett mönster på hur dålig kommunikation sker och jag inser efter den här dagen att jag felar varje dag - jag är skitdålig på kommunikation! Föreläsaren beskrev att loopen brukar se ut så här ungefär: först påtalar man sin oskuld och skyller på någon annan, sen reagerar man genom en bortförklaring och uppväger allt genom att säga ”ingen skada är ju skedd”. Sen inser man att det kanske inte var så bra ändå och då först reflekterar man över det hela och får be om ursäkt och förödmjuka sig.

Jag skulle kunna rada upp exempel på när det sker på jobbet varje dag av nästan alla. När folk kommer för sent, har missat en liten deadline, har tappat bort ett dokument osv. Vi behöver inte gå så långt som till oljekatastrofer, stormar och sexskandaler för att företag och enskilda ska drabbas (jag är medveten om krisnivån dock J).   När jag glömde boka en lokal förra vintern t ex. En lokal som var avgörande för att vi skulle kunna genomföra Executive MBAs diplomering på ett värdigt sätt. Först letade jag febrilt i huvudet efter syndabocken, vems fel var det? Kom inte på någon så jag hoppade snabbt till att jag faktiskt inte hade gjort det med flit och ”alla kan väl göra fel”. Sen fortsatte jag ihärdigt och hävdade att den nya lokalen säkert blir mycket bättre än den gamla mossiga. Efter lite utvärdering av detta insåg jag dock att det inte alls kommer bli lika bra och då fick jag stå där med nerböjt huvud och säga att ok, det var slarvigt av mig, det ska inte upprepas. 

Hur hade synen på Bill Clinton varit om han istället hade sagt ”I did sleep with that woman”? Hur hade jag uppfattats om jag direkt hade varit ärlig och sagt ”Ånej, vad klantigt, jag ska genast se till att det ordnas på bästa sätt”? Mycket enklare, snabbare och mindre förödmjukande och uppmärksammat. Egentligen borde man lära sig detta redan i grundskolan, tänk så befriande det hade varit om vi alla hade varit bara lite mindre prestigefulla.

Så nästan gång något går fel:

1. Erkänn!

2. Be om ursäkt.

3. Gör något konkret för att rätta till saken.

/Åsa