Julledighet ger tid för reflektion - på gott och ont.

Liggande i soffan med en god bok, har jag samtidigt kunnat observera och reflektera över min dotter Paulas framfart som egenutnämnd chef för vårt hushåll. I Paulas världsbild basar hon över sina föräldrar och en yngre syster på 13 år. Själv är hon snart 15 och är helt på det klara med hur saker bör göras och är inte sen med att berätta det för alla som vill och inte vill höra. Tillströmningen till den sistnämnda gruppen är påtaglig.

Intressant är att Paula, med sina diktatoriska fasoner, påvisar flertalet av de egenskaper som ofta beskriver en framgångsrik ledare. Visserligen är hon inte en fullfjädrad kommunikatör men hon är tydlig! Hon är socialt begåvad, har en stark självkänsla, är målmedveten och ställer höga krav på sig själv och sin omgivning. Dessutom är hon modig med en obefintlig rädsla för konflikter. ”Jag vill ha makt” sa hon intuitivt redan som sexåring. ”Utan makt kan jag inte påverka” sa hon senast igår.

Som förälder ställer jag mig den relevanta frågan – kommer Paula att med lite ytterligare livserfarenhet, några uns ödmjukhet och en något bättre förmåga till att lyssna utvecklas till en god chef och ledare - eller kommer hon, om jag inte agerar kraftfullare nu, att förkroppsliga maktutövning när den är som sämst?

Tänk om hon bara är en helt vanlig tonåring som ”sticker upp” och jag en helt vanlig förälder som ”trycker ner” – då blir hon snart som de allra flesta; desillusionerad och trött – ”det gick ju ändå inte att förändra, varför bry sig?” Ledarskap är som vi vet – svårt – även i juletider.

/Pia