Jag arbetar i en miljö som är ett skolexempel på vad som genererar överprofessionalism. Vår organisation står med ena benet i akademin, medan vi som arbetar här har våra tjänster just för att vi inte har valt att göra karriär inom akademin. Tanken är ju att vi ska tillföra ett näringslivstänk och ibland tolka forskningen och framförallt hitta win-win situationer genom att förena forskare och företag. Och även om vi som arbetar här har universitetsexamina, så står ju dessa sig slätt i jämförelse med forskarnas akademiska meriter. Detta leder till en vilja och en strävan över att göra allt rätt, riktigt och så fantastiskt bra som bara möjligt. Betyder det att allt vi gör och allt som produceras här är över snittet? Absolut inte! Ibland kanske resultatet snarare blir det motsatta. För vad är det som säger att något blir bättre av det där sista putsandet? Likt en tonåring som inte vågar ringa den snygga tjejen/killen innan dagslånga samtal med kompisen, där samtalet till slut ändå börjar med ett trevande ”hej”, kanske förlusten i tid är av större betydelse för en lyckad affär än en alltför välsvarvad inledningsreplik.

Länge har jag trott att detta var något som mina kollegor brottades med, men att jag då jag varit så medveten om fenomenet lyckats undslippa. I förra veckan deltog jag i Trendrapport 2011 med Göran Adlén – tolv timmar fyllda med föreläsningar och workshops kring trender och mycket diskussion kring exempelvis vart marknadsföringen är på väg. Lyrisk och fylld med tankar och idéer som man ju oftast är efter en givande utbildning såg jag framför mig dessa otaliga blogginlägg och idéer som mina nya kunskaper skulle omsättas i.

Och så slog den till. Överprofessionalismen. Inga av mina slutsatser eller de otaliga exempel som styrker eller dementerar trendspanarens teser kändes tillräckligt bra. Jag hade till och med slumpmässigt blivit utvald och fått sitta med i en paneldiskussion som leddes av tv-profilen Linda Nyberg där vi inför gruppen fick diskutera vår syn på ett antal trender. Inte något man gör varje dag direkt och detta allena borde ju kunna bli en bra story. Till saken hör att jag tyckte det var jättekul att sitta med i paneldiskussionen. Lite synd att vi inte längre pratade marknadsföring som jag ändå kan lite om kände jag först, men upptäckte sedan att det gick rätt bra att vrida och vända på andra typer av trender också. Eller var det kanske just därför? Att vi alla blir bättre på att tänka logiskt och se saker och ting för vad de är när vi inte tror oss vara experter på området? Det klassiska utifrån-perspektivet. Och inte minst att våga använda sig av de slutsatser man som ”lekman” på området kommer fram till!

 

Foto: www.hogberga.se

Och då kommer vi till pudelns kärna. Med sociala medier och andra exempel på snabba verktyg finns det inget utrymme för överprofessionalism längre. Timing är många gånger mer avgörande för framgång än innehållet! Och kanske är det därför man prata om reklambyråernas död. Den klassiska modellen för en ny kampanj är baserad på flera veckors arbete, medan scenen idag förändras inom timmar eller i bästa fall dagar. Och PR-byråernas (som i min mening borde kallas kommunikationsbyråer, det var länge sedan de började bredda sin verksamhet) växer för att de oftast hjälper kunderna med ett strategiskt tänk och ramar som går att applicera om och om igen på olika situationer.

Givetvis ser vi och kommer att se fler exempel på när det går för snabbt. När saker upplevs som hafsiga och ogenomtänkta. Det krävs alltid en viss mån av trial-and-error innan vi hittar den gyllene medelvägen.

De flesta forskningsprojekt varar i åtminstone två år. Undrar just hur marknadsföringsforskarna ska lösa det…

/Helena